Brev från förvaltningschefen

Under 2016 har vi ägnat mycket tid på vår förvaltning åt att tala om vilken roll kulturen kan spela i Stockholmsregionen - och om det finns samhällsutmaningar som talar särskilt till just vår sektor. Vi har talat om både egna insikter och mer instrumentella samband. Om kultur som normer och värderingar som vi delar och ständigt förhandlar om. Om kultur som skaver, och som ger tröst. Om kulturella arenor som offentliga vardagsrum. Om deltagarkulturens förändrande förutsättningar. Därför känns det också väldigt roligt att både fullmäktige och kulturnämnd nu fastställt att målet för Stockholms läns landstings kulturpolitik är fri kultur som främjar upplevelser, möten, bildning och delaktighet. Vår vision om en kultur som skapar gemensamma rum, bidrar till delaktighet och öppnar nya världar i en växande, kreativ och hållbar region fångar också våra mest livaktiga diskussioner. Vårt nya mål och vår vision ska stödja oss i vårt arbete att berätta om kulturens betydelse.

Andra processer som vi nu implementerar handlar naturligtvis om de nya stödformerna; drygt 80 miljoner kronor fördelades av nämnden till ungefär lika många aktörer varav ett tiotal var för oss helt nya. En spännande utveckling har också varit att för första gången arbeta tillsammans med en brett sammansatt referensgrupp som bidragit med insikter och nya perspektiv.

Arbetet med konsten på Nya Karolinska Solna har varit intensivt under året. I november öppnade den första delen av det nya sjukhuset. Det är hissnande att tänka på att över 50 konstnärer har engagerats för att konstnärligt gestalta olika miljöer i sjukhuset. Och konsten berör! Jag vet inte om det är Kristina Schmids bronspanda i ett väntrum för barn med den suggestiva titeln Medvind, motvind eller stiltje som jag tänker mest på, eller om det är David Svenssons Puls, ett förenklat utsnitt från en CTG-kurva som med varmt och klart ljus svävar under taket i en av sjukhusets entréhallar. Under det senaste året har frågan om den offentliga konstens betydelse diskuterats flitigt – och positivt - i både utredningar och media, men frågan aktualiseras också regelbundet under mer alarmistiska toner som handlar om kontroll och inventering av konsten. Även om god ordning är en förutsättning för våra verksamheter, tycker jag att det finns något smått fantastiskt i att det allmänna också vågar satsa på konst i mindre skyddade miljöer. Ett sjukhus kan självfallet aldrig bli ett konstgalleri – som en tidningsrubrik nyligen aspirerade på! Det finns en risk att konstverk slits och skadas i arbetsintensiva och levande vårdmiljöer. Och så måste det också få vara. För det är ju det som är en av kulturpolitikens grundpelare, att konsten ska vara tillgänglig för alla och kan berika olika offentliga miljöer. Det finns något djupt demokratiskt i det, att konsten faktiskt också kommer till människorna., ”brukskonst” så att säga. Så visst gläder jag mig över jämförelsen mellan konst i våra sjukhusmiljöer och konst på gallerier. Men jag ser också att den kan bli ett tveeggat svärd som får oss att låsa in snarare än öppna upp.

Bästa helghälsningar,

Eva Bergquist
Förvaltningschef

Följ kulturförvaltningen, Stockholms läns landsting på Facebook och Instagram